Fjolltrasket

Så, då var den första helgen som student i Stockholm avklarad. Jag firade det genom att åka till Uppsala. För att skolan inte ska slita ut sina stackas elever var fredagen ledig. Ledlig och ledig, det skulle bara läsa cirka 80 sidor men jag hade ju hela helgen på sig. Glad i hågen åkte jag tidigt på fredagens morgon till Uppsala för att gå till tandläkaren. Efter ett kort men dyrt besök blir det en lunch med (skit)Kalle. En väldigt trevlig sådan. Därefter kunde jag inte hålla mig. Jag hamnade på Norrlands och sorterade lite papper med Sara.

Jag, Sara och Sussi tog en lugn fredagskväll hemma hos Katarina. Det blev bastu och spionering på de nya grannarna i huset mittemot. Jag kan verkligen rekommendera den billiga fredagsunderhållningen. Man kan få se allt från nervösa kärlekspar till märkliga utbytesstudenter.

I ett tom rum förutom en kontorsstol kom en utbytesstudent in. Han ställde sig framför fönstret och började spegla sig. Helt plötsligt drar han upp sin tröja och dra in magen.  Han stod där länge och helt omedveten(hoppas jag) att fyra tjejer satt sina sellerier i halsen för vad de såg. Vacker kan jag inte påstå att han var men han var väldigt smal. Han lämnade rummet och kom tillbaka igen för att göra exakt samma sak. Proceduren fortsatte några gånger och vi blev så tagna av situationen att kommentarer som ”Ida ser du om jag sitter här” och ”kan du flytta på flaskan så jag kan se bättre” bröt tystnaden.

Lördagen var en stillsam dag fram till kvällen. Då blev det Velvet med el Perro del Mar som spelade. Det blev lite bugg och jag träffade några esare. En bra kväll med andra ord. Planen för söndagen var att åka tidigt för jag hade bara 80 sidor att läsa. Det började bra. Jag lämnade Sara och Sussi vid kvart över ett för att vara säker på att hinna med tvåtåget. Sakta men säkert gick jag mot stationen. I höjd med kyrkogården kom en blixt från en klar himmel. Min börs ligger kvar i Sussis väska! Det var bara att gå tillbaka. Sur och förbannad på mig själv insåg jag att jag kommer missa tåget. Nästa skulle gå om en timme. Väl framme på station kom jag på att jag kan ta Upptåget. Den skulle gå om 8 minuter. Jag sprang in till pressbyrån för att still min hunger. Två minuter kvar innan tåget skulle gå var jag på plast. Framför mig försökte en man öppna tågdörrarna. Till hans och min stora förvåning åkte tåget iväg! Den gick hela två minuter för avgång! Vi tittar förvånat på varandra och sa några väl valda ord. Nästa tåg skulle gå om en halvtimme. Det var bara att vänta. Jag åt min slemmiga macka som smakade värre än SASs påstådda mackor och drack en drickyoghurt som gav mig magont. Efter den hemska måltiden började den eviga "dagen efter tröttheten" att göra sig påmind. Drömmen om en varm säng växte allt starkare men det skulle visa sig att det skulle ta en lång tid innan den drömmen blev sann.

Tåget kom i tid och denhär gången släppte den in mig i värmen. I Stockholm var jag tvungen att fixa nytt SLkort. En klar röst säger:

”Just nu får 690 hjälp”. Jag titta ner på min kölapp som har siffrorna 780. Det var bara att sätta sig och vänta. Efter en oändlig tid för jag hjälp och sen var det bara att hoppa på tunnelbanan. I min dimma av trötthet beslutade jag mig att hoppa av en hållplats innan och ta bussen därifrån.  På så sätt skulle jag slippa gå i en kvart. Det jag inte visste då, var att på söndag gick bussen bara en gång i halvtimmen. Med mitt flyt för dagen hade en buss precis gått och som sällskap hade jag ett fjortispar. Jag började starkt undra varför gud hatade mig. Vad har jag gjort i mitt tidigare liv så jag förtjänar att stå i 20 min och lyssna på skrikiga röster som gång på gång säger
”JAG SKOJAR”

Klockan visade halv 6 när jag slänger mig på sängen och jag vill bara sova i tusen år om det inte var för alla sidor som skulle läsas…..                

Idag träffade jag en ny lärare som vi ska ha på kursen. Han ska till och med följa med på resan. Gilbert Corneliusson står det på hans namnbricka. Om bilder kan säga mer än tusen ord så kan även vissa namn också gör det. Hans är ett sådant. Han var med på min intervju. Bland de första han frågar mig är:

" Är du same?" Jag nekar och han blir lite besviken varpå en vild diskussion om Bror Hjort är en bra konstnär bryter ut. (en lite förklarning: jag är född i Jukkasjärviförsamling och i Jukkasjärvis kyrka finns en alternativ altartavla som Hjort har gjort.) Jag försöker hänga med i diskussionen och samtidigt försöker jag minnas vad min kusin sa om den för 4 år sedan. Det går sådär men som tur är blir det en kort diskussion och intervjun går vidare.

Nog om intervjun och åter till Gilbert. Gilbert kan vissa dagar tas som ett slem och det beror på att hans klädval inte alltid skulle platsa på en catwalk. Första dagen hade han en väldigt stor kortärmad skjorta som gick i regnbågens färger. Materialet glänste fint trots att den var urtvättad. Dagen till ära hade han knäppt upp skjortan ner till naven och för att skydda sin håriga binga hade han ett väldigt modernt nätlinne.

Idag kom han in i klassrummet som ett yrväder och började prata om Ecuador. Han hade med sig en påse med massa saker från landet och han bad oss att sätta våra händer bakom stolarna. Händerna fylldes med en sak från Ecuador som man skulle gissa vad det var för något. Det gick lagret runt och alla fick gissa vad det hade i sina händer. Jag hade ett halsband med en pelikan på. Någon annan hade ett stort frö som såg ut som ett hjärta. Han berätta att marsvin var de första djur som indianerna hade som husdjur och det är fortfarande populärt att äta marsvin. Det betyder att jag kommer äta Glänsis vänner. Känns lite konstigt men man får ta seden dit man kommer.

Gilbert är en väldigt varm person som har svårt att sluta prata när han väl har börjat. Idag var det nära att han pratade över lunchen och ingen hade mage att stoppa honom när han pratade över sista lektionen med en halvtimme. Någon borde ha gjort det för att det slutade att det skulle läsas 50 sidor i en bok. Plus två artiklar och plus ett reportage på några sidor över helgen. Och inte nog med det, efter man hade läst allt skulle man gå in och läsa ännu mer på en hemsida för att få en bredare bild. Precis vid dörröppningen hörde jag Gilbert påminna oss om att man skulle fundera över temat "min kultur".

Nej! Jag hade förträngt det! "Min kultur" inbär att jag ska göra en liten utställning om en dikt, band eller någon kulturellperson som har påverkat mig. Först ska det redovisas inför klassen och sedan ska det vara vimmeldagen då man har möjlighet att lära känna alla andra på skolan. Jag vill verkligen inte! Först tänkte jag ta något ironiskt som Adam Alsing och säga att Big Brother hade förändrat mitt liv. Men jag tror inte att folk hade fattat det och trott på fullaste allvar att jag gillar den groteska mannen. Eller så tar man någon som ingen känner igen som Jokkmokks Jocke. Det hade varit väldigt kul att stå därframme och dra en skröna om hur bra och djup Gulli- Gullan är och beskriv ingående hur hans medverkan i Här har du ditt liv har påverkat mig som person. Jag struntade även i den idén och nu har jag ingen aning vem eller vad jag ska ta. Det får bli morgondagens problem.           

Då var dag två avklarad av detta läsår. Idag var en verkligen lära känna varandra dag. Lära och lära känna varandra, det var snarare rita med grova kritor och försöka förklara vad det förställer. Allt började med att man skulle rita av varandra utan att titta. Därefter skulle man välja ut en bild som liknar ens personlighet. Hur ska man kunna göra det? Det var ögon och öron utanför ansiktet. En såg jag ut som Kalle Anka. Skulle jag välja den och säga: "jag är en självisk människa som bara har byxor på mig, när jag badar." Jag tror inte det. Jag valde "blundade och pekade"taktiken och jag försökte i sista minuten komma på något passade att säga om bilden. Det gick sådär men det är säkert ingen som kommer ihåg vad jag sa. Alla satt och funderade på vad de skulle säga, så de inte skulle framstå i dålig dager. Jag tog en tyst suck av lättnad när den övningen var slut men paniken kom snabbt tillbaka. Jag insåg att jag var tvungen att visa upp mina icke existerande ritkunskaper. Nästa uppgift gick ut på att läraren sa ett påstående och sen skulle man rita vad man tänkte på. Första var att rita sin familj. Förlåt mamma, du råkade få en mustasch (men det var kritans fel.)   Den andra var att rita ett fritidsintresse. Jag ritade två fyrkanter på varandra och hävdade att det var en kamera. Jag ritade dit en blomma framför för att övertyga tveksamma betraktare. Sist skulle man rita sina förväntningar på kursen. Efter extremt fula bilder satt vi i basgrupper och intervjuade varande om våra konstverk. I sann folkskoleanda skulle det redovisas för alla andra och nu skulle basgruppen berätta vad de har lärt sig om varandra. Till råga på allt skulle självklart självporträtt tillsammans med påståendebilderna hängas upp! Så nu finns mina skakiga bilder på väggen och hånar mig för att jag aldrig har lärt mig rita.

När jag stod där uppe och små skämdes över mina bilder kom ett litet ord som ofta kommer upp om man pratar om mig. Ordet var självklart Kiruna. Nästan alltid när någon frågar mig var jag kommer ifrån och svaret blir Kiruna hoppar personen ifråga nästan alltid till och i regel kommer alltid tre följdfrågor:

Hur går det med flytten av stan? (personen har alltid," ni är tokiga där upp. Det går inte att flytta en stad"-leendet) Vad svara man på det? Jag har inte läst en lokaltidning på 6 år och så vitt jag vet, vet ingen hur det ska bli. Man vet inte ens var centrum ska stå, så jag gör som de flest politiker och forskare svara när de inte vet. Jag skjuter upp problemet till framtiden och säger:

"Det handlar om en 30 års period." Utfrågningen går vidare.

Du låter inte som att du kommer därifrån? Vad med du? Tror du på fullaste allvar att jag ljuger för dig?  Och vad svara man på det? Att jag kommer från Mars och råkade bara hamna i Kiruna. Jag tror inte det. Istället säger att jag har lätt att ta upp dialekter och jag har inte bott i Kiruna på väldigt länge.    

Är det inte mörkt där? Kanske. Men mörkret är lika mörkt där som här, fast i Kiruna finns det lite mer snö som ger tröst i bedrövelsen.

Dessa frågor är ändå helt ok. Det är bra att sörlänningar vill veta hur det är i halva Sverige, men med tid blir man lite less. Det finns ett påstående som jag fortfarande efter 6 år på rymmen inte fattar varför jag får höra det, gång på gång.

"Så långt upp har jag aldrig varit." Nähä. Ok, synd/bra för dig. Här har jag två val. Antingen blir jag patriotisk och jag förvandlas till reseledare som berätta hur fantastiskt allt är där upp. Eller så kontrar jag och säger:   "Ok. Men jag har faktiskt varit i Kirsanstad." varpå personen ofta inte fattar kontringen och förhoppningsvis tas något annat ämne upp.         

Då var min tid som frilansare som Steffo Törnquist över. Möjligheten att dra iväg till Lule, Ume eller Sundsvall är nu ett minne blott. Jag har gjort det bästa för att fylla livsnjutaren Steffos skor. Det har inte varit lätt. Medan jag har nöjt mig med pasta con pasta har han vräkt i sig vildand. Medan jag gick vilse bland tetravinerna, sitter han och smuttar på ett glas lyx champagne. Men nu är det sommarjobbet över och jag hade gärna fortsatt om inte pengarna hade sinat. Nu är det tillbaka till att tiga och be om nåder hos CSN.

Sommaren har varit helt fantastisk. Allt började med barnsjukdomar och slutar med en ballongfärd. Däremellan har det varit Orup som har luktat på bättre begagnade behå, simmat i iskallt vatten och en galen bydans som var så yvig att kläder for av och en lampa sprak. Jag har fått ett livsmotto i en trång kö. Där hörde jag de kloka orden:

"Lita aldrig på män i turkost" och det är något som jag ska försöka leva efter.

Nu är den tiden förbi och jag är tillbaka till dålig hållning över läsböckerna. Idag var det första dagen på min nya skola. Jag har fortfarande inte fattat vad jag har gett mig in på men det kanske ger sig. Dagen var väldigt kort med massa information. Att gå på folkhögskola är verkligen som att hamna tillbaka till högstadiet. Det enda skillnaden är att man slipper finnar och folk som står och tjuvröker. Tanken att det är roligt att göra saker tillsammans och helst över klassgränserna är ett slagord för skolan. Varannan vecka ska vi i små grupper göra en Cabaré som ska ha premiär i december och sen ska det självklart sjungas i en kö där hela skolan är med. Det är temadagar med temat "min kultur" som ska påbörjas till veckan. Jag är i chock. Temadag? Vad är det? Min kultur? Vad menas med det? Efter tre år av att "lyssna och göra utan att tänka"- kultur fattar jag inte hur jag ska klara mig. Var är Bo Styf med sin lilla väska och säger att inluppen ska var in då och då och var är alla Hendrikar som ler lite försiktig och försöker än en gång förklara vad en loop är. Menar skolan på fullaste allvar att jag ska sätta mig ner och vara lite kreativ och fundera på vad "min kultur" innebär för mig? Hur ska jag klara mig? Var tog matlådskön och de stora klasserna där man är anonym inför läraren vägen? Nu är vi 12 stycken och vi sitter så att man kan se varandra hela tiden.  Men det är ju sant att jag började här för att få en paus från all betyghets och tentaångest. Det tar säkert lite tid innan man har väckt den vänstra hjärnhalvan så kreativiteten kan börja flöda.               

Jag försökte trösta mig för att de glada dagarna var över, genom att gör som de flesta tjejer gör när livet känns jobbigt, jag åkte till IKEA. 360kr fattigare och istället äger jag en påse med en massa onödiga saker förutom tre matlådor.  Nu är det bara att vänta att morgondagen ska komma . Då blir det en hel dag med att lära känna varandra.  Det kommer bli spännande. .

I april i år stod jag och svettades på stora torget och försökte stanna upp stressade uppsalabor. I mina händer hade jag små vita påsar som jag försökte sälja med mitt leende. Jag köpte en vit påse och 4 månader senare ser jag Coldplay från ovan.

I påsen fanns en lott och lotten gav mig en ballongfärd. Efter en tid jagande av Oskar som håller i ballongfärden fick jag vet idag att det ska gå en ballongfärd och det fanns en plats åt mig. Jag klär på mig vad jag anser vara kläder för en skogspromenad och rusar mot tunnelbanan.

Väl framme på Plantaget i Bromma slår det mig att jag är i Stockholm i slutet av augusti och då är det fortfarande sommar på dessa bredgrader. Jag skrattar åt mitt klädval och jag besluter att jag är Riddans motsats när det handlar om att klä på sig. Han åkte till Sveg med endast jeans och långkalsonger när det är 30 minus. Själv har man jeans och leggings på benen. Ett linne, kofta och skaljacka på ovandelen och självklart har jag lite varmare sockar på mig. Solen skiner och jag svettas. Till mitt försvar kan jag bara säga att det gick väldigt fort från det jag visste att jag skulle få åka tills jag for hemifrån. Det första jag tänkte på när jag hörde ordet skogspromenad är en tidig vinterdag. Det är frost ute och det kommer små vita moln när man andas.

När jag sitter på trappan och väntar på att klockan ska slå rätt försöker jag trösta mig med att det är säkert kallar i det blå. Det jag inte jag visste då var att strålningsvärme, från brännan, effekter på sin omgivning.  Medan jag sitter på trappan studerar jag de andra som har kommit i god tid. Det är ett tjejgäng som är kring 30 och ett äldre par. Alla har koll på alla fast ingen börjar prata med varandra. Det är så typiskt svenskt. Ballongen med förare kommer. Piloten är lite dryg som det flesta piloter. Han tuggar tuggummi och självklart har han det typiska pilotglasögonen. Det blir upprop och sedan åker vi iväg till en liten fotbollsplan. Vi hjälper till att få upp ballongen. Det är mycket som ska göras. Ballongen ska fällas ut och fyllas med varmluft och korgen ska vändas. Efter en halvtimmes jobb är allt klart och det är dags för start.

De första metrarna ovanför marken fattar jag inte vad som händer. Allt blir bara mindre och mindre och jag blir lätt illamående av alla intryck. Illamåendet försvinner ovanför trädtopparna och jag börjar njuta av utsikten. I en hastighet på 30km/h for vi mot Centrum. Drottningholm var under mina fötter medan globen kom allt närmare. Jag knäppte nästan upp två filmrullar när vi svävar mot stadium. Ikväll spelar Coldplay och helt plötslig har jag fått en gratis konsär på vägen och med ett så bra band dessutom. 

Vi försöker landa på en stor fotbollsplan men vi missar den med bara några meter så vi får lyft igen och vi åker mot Lidingö. På vägen finns en fin gräsfläck som blir landningsstället. Med några centimeter missar vi en lyktstolpe och landningen går smärtfritt. Därefter var det bara att plocka in allt igen. Efter all slit med att krympa ihop en ballong som har 50 meter i diameter till en meter lång sträng är vi värde lite fika. Innan fikat lägger de fram gula sittunderlag och vi får ett vinglas. Piloten berättar att luftballongens historia. Han berättar att från början blev man adliga om man överlevde en ballongfärd. Det har vi gjort så det var bara att ställa sig på knä och bli döpt. Han hällde Champagne i mitt hår och sätter lite gräs från platsen vi landade på, i pannan och från den stunden har jag blått blod i mina ådror. Nu vill jag att alla ska tilltalar mig med:

 Atton Maskisinna af Larsberg

Nu när jag är adlig vill jag att alla ska niga när jag kommer in i ett rum och alltid kalla mig för mitt nya namn. Jag ser verkligen framemot alla bröllop som jag ska på nästa år och kanske lyckas jag att fånga Philip.....                       

Nu är det drygt två veckor sen första gången kom med mitt flyttlass till Stockholm. Däremellan har jag varit i Söderhamn och Kiruna. Men det slog mig att jag kanske ska berätta hur mitt tak över huvudet ser ut. Jag delar en tre med två till. Lägenheten är på väg till att bli färdig men den har gått vilse på vägen. I hallen står det två stora plywoodskivor. Där den ena har en stor spegel fastspikad. En fin gammal spegel. Varför väggen bakom inte duger är ett stort mysterium. Längre in i lägenheten står en ståtlig plywoodvägg som har som uppgift att rama in lägenhetsinnehavarens rum.  John som han heter har sagt minns tre gånger att väggen ska målas men inte nu. Vi får se när det händer. Själv tror jag att det inte kommer hända den här tidseran. I köket finns en gasspis något som jag inte tycker om. Visst det är hur bra som helst om man ska flambera men jag har inte kommit så långt i mina kokkunskaper. Köket går i en härlig mintgrön färg med skjutluckor.

Mitt rum är ljust och på väggarna är det små gula stjärnor som försöker vara raka. Något som har misslyckas med  på några ställen. I ett hörn står en 70-talsgul stolpe som verklig uppgift är att hålla upp bokhyllor men nu står den själv och ser allmänt malplacerad ut. På stolpen finns många krokar och håller för hyllor. Förutom det är mitt rum helt perfekt.

De som bor i lägenheten är Johan(han som äger den) och Nils. Nils har jag inte pratat mycket med. Han jobbar mycket och hänger mycket i kyrkan. Han jobbar med järnvägen. Där slutar allt jag vet om honom men han verkar ok. Han är lite svår pratat med men det kanske ändras. John är nästan Nils motsats. Han är nästan alltid hemma och verkar alltid hitta på saker för att få en pratstund. Det här vet jag om Johan:

Jag var fyra år när han åkte runt jorden första gången.  Han är allstå nästan 40 år. Just nu är han sjukskriven från att göra film men han jobbar lite som vaktmästare. Han har hängt mycket i Ryssland och gjort dokumentärfilmer. Förutom att rest ganska mycket är han ljudfascist. Han vill att det ska vara tyst runt om honom.  Han beklagade sig över grannarna höga ljudnivåer. För han har vaknat två gånger av att en pinne hade ramlat och han tycker det är så jobbigt att mannen(han antog det) går på hälarna. I mitt kontrakt står det att snooze inte är tillåtet. Hur jag ska klara mig att inte snoozea är ett mysterium. Jag som är en snoozemästare.

En av de första dagarna jag var här kokade jag pasta. Johan kommer in och undrar om jag kan strunta i min tråkiga pasta och gå ner till den lokala pizzerian. Jag slingrar mig undan om skyller på dålig ekonomi. När han ska gå tittar han in i köket igen och frågar om jag inte kan komma efter min middag och ta några pilsner. Han skulle bjuda. Jag lyckas än en gång slingra mig ur det fantastiska erbjudandet.  Efter han hade han gått började jag fundera. Sa han verkligen pilsner? Pilsner? Jag har i hela mitt liv trott att ordet dog ut med pilsnerfilmerna på 30talet men jag måste ha misstagit mig. Här i den stora hippa staden lever det väldigt fula ordet kvar. Jag ryser i hela kroppen med tanken på att om ett år så kanske jag har börjat använda ordet. Det får inte hända!

Jag har en känsla av att det kanske inte är så många som vet vad en pilsnerfilm är. Det är en 30talets buskisk. Den handlar ofta om Åsanisse och hans dumma kompis som försöker lura länsman(polis) och hans fru tjatar alltid på honom. Mot slutet lyckas han alltid lura länsman och hans fru blir glad och kär igen.       

I onsdags fick jag ett telefonsamtal att min syster hade åkt in till BB. 24 timmar senare sitter jag i ett grönt kök 130 mil norr om Stockholm och väntar med spänning. Telefonen ringer och det är min systers man som berättar att en liten Olivia har kommit till världen. Ett väldigt fint namn. Något som min pappa har svårt att lära sig. Han har fått för sig att hon heter Amalia Har ingen aning var han har fått det ifrån. Det är inget vanligt namn och jag har svårt att tro att han brukar läsa tidningen med samma namn. Men det har säker med åldern att göra. Vi får reda på att min syster och Olivia måste vara två dygn på BB innan de kommer hem.

Medan jag väntar på att det ska gå två dagar gör jag det jag brukar göra hemhemma alltså ingenting. Jag kollar igenom mina gamla kläder. Det är kläder som är minst 4 år gamla och 98 % av dem går inte att ha på sig i möblerade rum. Linnena är så tajta att man får andningsnöd i dem och de slutar alltid precis ovanför naven. Till dessa linnen passar självklart de långa jeansen som börjar i knävecken. Den glipa som uppstår mellan jeansen och linnet är så vacker(INTE). Jag försöker trösta mig själv åt min dåliga smak genom att tänka att jag var dum när jag var ung.

Medan jag går och väntar att dagarna ska gå säger mamma åt mig att jag ska koka rabarbersaft. Något som jag gör och helt plötsligt blev jag huset hemmafru. Det var middag, bullbak och mer saftkok som ska göras. Jag kände mig verkligen som en husmor när jag slängde ihop en muffinssattas medan bulldegen jäste.
 

Två dagar gick fort förbi och äntligen får jag träffa min syster och Olivia. Det blev ett stort dregelkalas över den lilla och imorgon ska jag dit igen innan jag drar vidare mot södern igen.  

Välkommen till min första blogg. Här ska jag berätta hur jag klara mig i den stora staden.

Det har varit en lång väg till var jag står idag. Allt började med att Sofia sådde ett frö. Hon pratade om hur kul det var att ha en blogg och hur skönt det är att kunna skriva av sig. Jag tänkte inte mer på det. Fast efter en 16 timmars lång tågresa har man tid att fundera på många olika saker. Det slog mig att jag hade två veckor i Stockholm utan några planer. Tanken gav mig panik. Precis innan paniken hann rota sig, dök Sofias ord upp och min blogg, i tanken var skapad. 

Nu var det bara namnet på bloggen kvar att komma på. Bloggen kunde ha fått ärva mitt namn men det är så tråkigt. Smeknamn kanske? Nä. Jag har haft hela två stycken. Den ena var Skrutten. Kom igen! Skrutten? Det låter som en drägglande 5 åringen som vägrar släppa sin snuttefilt. Lite mognare än så är jag. Det andra är Giron. Inte så vackert om man  inte vet vad det betyder och det vet bara folk som bor norr om odlinggränsen.  Jag vill att fler än 10 stycker ska förstå mitt namn. Där försvann de två vanligste namnkategorierna. Jag funderade vidare och ett samtal med en gammal klasskompis från norr dök upp. Det var hennes svar när jag sa att jag skulle flytta till Stockholm.
" Men Ida, Ska du flytta till fjollträsk? Jag är besviken på dig. "

Så fick det bli. Orkade inte tänka mer på namn, så tack Johanna för namnförslaget.  Fjollträsk var upptaget så det blev fjollträsket. Nästan lika bra.  

Och här står jag idag. En blogg rikar. Det var en lång väg men nu är det äntligen fixat. Nu är det bara vänta och se om det är någon som är vill läsa denna blogg.

Men var ska jag skriva om i denna blogg.  Jag ska föska beskriva hur bra en norrlänning kan smälta in i Stockholm och hur bra det kommer gå för en tjej som inte har ett lokalsinne. Det jag inte ska skriva om är var jag har på min macka och hur snygg jag är i mina sviin drya märkeskläder.  

En annan sak som jag kommer att skriva om är min hemstad Kiruna. Jag tycker det är dags att kasta ett fint ljus på  Sveriges största stad (till ytan). Jag ska försöka berskriva den utan att det doftar bensinångor samtidigt som snusen rinner...