Konsten att lära känna varandra
Då var dag två avklarad av detta läsår. Idag var en verkligen lära känna varandra dag. Lära och lära känna varandra, det var snarare rita med grova kritor och försöka förklara vad det förställer. Allt började med att man skulle rita av varandra utan att titta. Därefter skulle man välja ut en bild som liknar ens personlighet. Hur ska man kunna göra det? Det var ögon och öron utanför ansiktet. En såg jag ut som Kalle Anka. Skulle jag välja den och säga: "jag är en självisk människa som bara har byxor på mig, när jag badar." Jag tror inte det. Jag valde "blundade och pekade"taktiken och jag försökte i sista minuten komma på något passade att säga om bilden. Det gick sådär men det är säkert ingen som kommer ihåg vad jag sa. Alla satt och funderade på vad de skulle säga, så de inte skulle framstå i dålig dager. Jag tog en tyst suck av lättnad när den övningen var slut men paniken kom snabbt tillbaka. Jag insåg att jag var tvungen att visa upp mina icke existerande ritkunskaper. Nästa uppgift gick ut på att läraren sa ett påstående och sen skulle man rita vad man tänkte på. Första var att rita sin familj. Förlåt mamma, du råkade få en mustasch (men det var kritans fel.) Den andra var att rita ett fritidsintresse. Jag ritade två fyrkanter på varandra och hävdade att det var en kamera. Jag ritade dit en blomma framför för att övertyga tveksamma betraktare. Sist skulle man rita sina förväntningar på kursen. Efter extremt fula bilder satt vi i basgrupper och intervjuade varande om våra konstverk. I sann folkskoleanda skulle det redovisas för alla andra och nu skulle basgruppen berätta vad de har lärt sig om varandra. Till råga på allt skulle självklart självporträtt tillsammans med påståendebilderna hängas upp! Så nu finns mina skakiga bilder på väggen och hånar mig för att jag aldrig har lärt mig rita.
När jag stod där uppe och små skämdes över mina bilder kom ett litet ord som ofta kommer upp om man pratar om mig. Ordet var självklart Kiruna. Nästan alltid när någon frågar mig var jag kommer ifrån och svaret blir Kiruna hoppar personen ifråga nästan alltid till och i regel kommer alltid tre följdfrågor:
Hur går det med flytten av stan? (personen har alltid," ni är tokiga där upp. Det går inte att flytta en stad"-leendet) Vad svara man på det? Jag har inte läst en lokaltidning på 6 år och så vitt jag vet, vet ingen hur det ska bli. Man vet inte ens var centrum ska stå, så jag gör som de flest politiker och forskare svara när de inte vet. Jag skjuter upp problemet till framtiden och säger:
"Det handlar om en 30 års period." Utfrågningen går vidare.
Du låter inte som att du kommer därifrån? Vad med du? Tror du på fullaste allvar att jag ljuger för dig? Och vad svara man på det? Att jag kommer från Mars och råkade bara hamna i Kiruna. Jag tror inte det. Istället säger att jag har lätt att ta upp dialekter och jag har inte bott i Kiruna på väldigt länge.
Är det inte mörkt där? Kanske. Men mörkret är lika mörkt där som här, fast i Kiruna finns det lite mer snö som ger tröst i bedrövelsen.
Dessa frågor är ändå helt ok. Det är bra att sörlänningar vill veta hur det är i halva Sverige, men med tid blir man lite less. Det finns ett påstående som jag fortfarande efter 6 år på rymmen inte fattar varför jag får höra det, gång på gång.
"Så långt upp har jag aldrig varit." Nähä. Ok, synd/bra för dig. Här har jag två val. Antingen blir jag patriotisk och jag förvandlas till reseledare som berätta hur fantastiskt allt är där upp. Eller så kontrar jag och säger: "Ok. Men jag har faktiskt varit i Kirsanstad." varpå personen ofta inte fattar kontringen och förhoppningsvis tas något annat ämne upp.
