Fjolltrasket

Jag lever! Alla som har varit oroliga kan pusta ut nu. Jag ska fullfölja att skriva långa utlägg om mitt ”spännande” liv. Medan ni har väntat på den spännade fortsättningen, har jag varit hotellvärdinna och avklarat en klassiker.

Förra veckan på onsdag kom Sofia för att leta bostad i Stockholm. Hennes första kommentar om köket var: Men det ser precis ut som i stugan väldigt kloka ord från min norrländska vän. Det är bara i stugor som skjutskåp fortfarande får leva kvar. Det blev hektiska men underbara dagar. Jag fick bekanta mig med Götgatansbacken med dens fik och affärer. Det dracks milkshake samtidigt som den eviga diskussionen om PC och Mac pågick. Och som vanlig vann ingen, pågrund av för mycket tjurighet från båda hållen. På kvällarna frossades det i glass med chokladsås till tonerna av falsk sång från Idol, blandat med Fredrik Lindströms kloka ord om dialekter. Helgen svischade förbi och på måndag morgonen satt Sofia på ett plan hem till norr.

Måndag och tisdag var som vanligt men på onsdag morgon var det samlig vid Slussen. Det var dags för klassens första klassresa. Resan gick till Finnhamn som är en ö i Stockholm skärgård. Där lektes och arbetades det. Jag äger titeln bäst i Djungeltelegrafen. Leken handlar om att skicka ljud med rörelser till varandra. Dr Albans Stabilt, stabilt som fan fick självklart vara med. Vi jobbade även på ett ekologiskt jordbruk för att få lite mat. Det plockades potatis. Krypande på alla fyra i landet fäller en inbiten stockholmare kommentaren: Jag visste inte att man kunde odla sin egen potatis. Jag fryser till. Skojar hon? Hur kan man inte veta det? Själv är man uppvuxen i ett potatisland. I min ungdom var jag en hård och grym potatishandlare. Köparen var mina föräldrar och de gick på mina valser om hur nyttig och god Kullebo potatisen var. Visst var det sant men jag tror inte att den är värd tredubbelt vad potatisen skulle kosta i affären.

Efter tre roliga dagar i Finnhamn var det bara att packa om väskan för nästa äventyr. Föräldrarna var på plats och blickarna var riktade mot Lidingö. Det var dags att genomlida sista loppet i tjejklassiken. Träningen innan loppet var ungefär lika mycket som de andra loppen. Väldig lite. Jag har inte varit lat, snarar att jag har fått förhinder med träningen. Antingen har jag varit sjuk, det har varit för lite snö eller en vrickade fot(eller stukad, lär mig aldrig skillnaden). En månad innan loppet råkade jag vricka foten och den hade inte blivit bra till starten. Antalet träningspass innan kunde räknas på en hand, var av den sista var för en månad sen. Det blir roligare ju mer utmaning man får var det sista jag tänkte på innan starskottet gick. Efter att ha sprungit backe upp och backe ner i en mil kom jag in i mål trött och lycklig. Nu var allt fixat. Som belöning efter ett år slit fick jag en träningströja där det står en tjejklassiker.

Tiden går förbi mig medan jag försöker finna livet här i storstaden. Har det verkligen gått en vecka sen sist jag skrev? Jag kan verkligen inte förstå det. Men, men nog tjatat om tidens förmåga att försvinna. Den diskussionen lär jag ändå tröttna på, på hemmet.

Vad har hänt sen sist? Inte mycket men lite små plock från förra veckan kan jag dela med mig. Skolveckan förflöt som vanligt med att försöka undvika onödiga och långvariga diskussioner, utan att lyckas. Däremellan var det ett museumbesök som var väldigt intressant och en visning av en dokumentärfilm om urbefolkningen i Peru. Dokumentären handlade i slutändan om hur en vit man försökte bli hög på naturliga örter. Det gick sådär. I säkert 20 minuter fick man se, i olika vinklar, hur den vita mannen spydde upp allt han hade druckit. Om det är någon som är intresserad finns den på SVT play under en begränsad tid.

På fredag var det en klassfest med tacos. En väldigt trevlig kväll som avslutades på en reaggeklubb. Efter allt för många besök på toaletten tillsammans med insmugglade flaskor, mådde jag som jag förtjänade på lördagen. Det resulterade till att jag inte gjorde fluga förnäm under hela lördagen. Söndagen gick tåget mot Uppsala. Efter några missförstånd och dålig timing var jag bara en halvtimme i den fina studentstaden. Nästa helg hoppas jag att det blir längre för då är det Gärde som hägrar.

På söndags kvällen hörde jag ett väldigt intressant resonemang. Det var min korridorar som tyckte att det var mycket bättre att sova på golvet än i sin loftsäng. Han märkte om han sov i loftsängen gick han senare till sängs. Anledningen var att han tyckte det var jobbigt att gå upp för stegen och därför sköt han upp det. Samma sak var det när han skulle stiga upp. Han snoozade längre bara för att stegen kändes jobbigt. Nu har han alltså sovit på golvet i över ett år bara pågrund ut av en steg. Människan är verkligen ett konstigt släkte.

Idag har det varit en stor dag för mig. Synd bara att det inte är så många som har varit medvetna om det. Inte ens min kära mor kom ihåg den, även om jag hintade ganska mycket för henne. Varför kommer folk ihåg vinjettmusiken till räddningspartullen och inte min dag? Väldigt konstigt. Då är det tur att mormor och farmor finns. De tycker fortfarande att det är viktigt med namnsdagar. Så nu sitter jag och lyssnar på låtar förknippar med min dag och väntar på den obligatoriska trisslotten…….       

Igår var det vimmeldagen. Dagen då alla skulle titta på alla andras utställningar. Oj vad folk hade varit seriösa! Man kunde lära sig tango eller salsa. Om var mer svensk av sig (hatar prova på saker när alla andra står och glor) kunde man sätta sig i ett mörkt rum och titta en film om filmmusik. Där stod jag med min ihop slängda plansch om en konsert med svensk band som 80 % av skolans elever inte visste vilka de var. Men, men nu är det över och nu är det bara kabarén att oroa sig över.

Måndagen gick ut på att läsa på planscher i för små rum där folk trängde sig fram. Trängsel och olika odörer gav mig huvudvärk och efter en snabb middag gick jag och vilade. Jag vaknade tre timmar senare och då var det enda rätt att testa Mats husmorskur. Jag tog en Alvedon och somnade om. Efter totalt 13 timmar sömn var min rygg rätt mör och ögonlocken tunga som bly.

Nog pratat om mina sovtider. Jag vet att det är väldigt spännande men den som spar hon har. Jag och Nils(rumskompis) har under hela helgen och veckan haft ljudparrty! Johan(han som äger lägenheten) är bortrest. Johan sover mer än min mormor. Han sover när jag lämnar hemmet och när han kommer hem på eftermiddagen, tar han en tupplur på någon timme. Det merför att jag har sällan har hög musik i mitt rum. Väggarna är tunna och hans rum är vägg i vägg med mitt. Oj, oj vad jag och Nils har dansat till Christer i p3 i köket. Jag blev alldelens svettig.(Det kan bero på att gasolspisen var på max och dansstegen jag tog, var snare ett försök att inte kroka i det lilla köket.)    

Helgen kom och helgen gick förbi och nu är det söndag igen. Måste bli duktigare att blogga. Här kommer den extremt spännande och nervkittlande berättelsen om min vidunderliga helg!

Allt började med en vild och galen kväll i en trångt och mörkt källera. Den fredagskvällen kommer verkligen gå till historieböckerna. Det var jag, herr tvättmaskin och löshästen torktumlaren. Vilket partydjur tvättmaskinen är! Han mullrar fram skämt efter skämt som får mig att ramla ihop i skrattknip. Om det inte var nog, så står torktumlaren i baren och spanar med sitt cyklopiska öga. Samtidigt som han bjuder på de godaste drinkarna.  Ni hör ju. Kan en fredagskväll bli bättre? Jag tror inte det.

Med ett huvud som väger lite mer än vanligt åker jag och min Morbros fru, Gerd till stan på lördagensmorgon. Det första som vi gör, är det samma som mina föräldrar gör, så fort de lämnar hemmets trygga väggar. Vi tar en fika. Efter fikat går stegen mot ett museum. Väl framme inser vi att nästa guidetur går om 58 minuter. För att fördriva tiden kollar vi på en fotoutställning om Sveriges Nationalparker och jag tvingar in Gerd till en aktionsvisning. Där finns allt man inte visste att man inte behövde. Fula tavlor och groteska stora skulpturer är bara ett smakprov på allt som kunde köpas för allt för stora summor. Museum handlade om ett hus från början av 1900- talet, där ägarinnan har sparat allt i sitt liv. Där finns allt från skägg från hennes man till fint kinesiskt porslin. Varenda ägodel har hon fotat och skrivit om dem. All information har hon sparat i ett uppslagsverk med 75 band. Hela uppslagsverket har hon tryckt upp i övre hundra exemplar som finns utspridda över hela världen. Vi avslutar dagen på en mysig bakgård med god middag.

Efter en sådan vild fredag och lördag har jag tagit en lugn söndag på biblioteket för att läsa in lite inför veckan.  

Oj är det redan torsdag? Var tog den här veckan vägen? Jag misstänker att den råkade hamnade i en bok, dock inte skolböcker. Det hade jag inte tid med,  inte när det finns ett mord att lösa. Det som har hänt mellan sidorna är:    

I måndags var jag på mitt första skolråd. Känslan att vara i en amerikansk sekt var påtaglig under mötet. Det kan bero på att en som pratade bröt på amerikanska och håll ett väldigt amerikanskt tal. Någon klaga på att köket hade sett ut som helvetets bakgård och som tack för henns ”kloka” ord fick hon en applåd som skulle göra Obama avundsjuk. Som tur var det ett kort möte som följdes av ett klassråd. Klassrådet tog tid. Vi kom fram till att en klasskassa skulle införskaffas. Ja det var det som beslutades på 45 min. Länge leve onödiga diskussioner!

Tisdag gick tyst förbi utan att jag hann reagera. Onsdagen hamnade jag på Odenplan för att skaffa ett bibliotekskort. August Strindberg tittade lite bistert på mig när jag råkade låna en till deckare. Vissa blir beroende av kokain medan jag har blivit fastkedjat i deckareträsket. Ett träsk som inte har någon väg ut.

Jag glömde en grej. Vi har fått två nya i klassen. Tjejer så klart. De är ett klockrent exempel på min syn på hur en inbiten Stockholms tjej är. En Louisa med andra ord, fast dessa har en pratkapacitet snäppet värre än henne. Vi får se om de stannar. De har varit på prov i onsdags. Idag skulle den ena fixa med jobbet och då passade den andra på att stanna hemma.

Så det var det. Åter till torsdagen. Idag blev det filmtime, en spansk film med nybakade kokostoppar. För att fira att det är stocken ikväll, åkte jag in till den riktiga stocken för att titta på när Fibes oh Fibes. De skulle spela och ha skivsignering. Jag velade in i det sista och det resulterade till att jag kom 25 minuter försenad. Väl inne i skivbutiken såg jag några män stå vid en liten scen och pratade med varandra. Jag kände inte igen dem men jag misstänkte att det var bandet. Jag gömde mig bland reahyllorna för att undersöka saken. Allt för ofta tittar jag mot scenen. Hjärtat takten ökade kraftigt när jag ser en kille får en skiva signerad av en av mina spaningsobjekt. I glädjen över att få vara i samma affär som ett känt Göteborgs band, köpte jag två cd-skivor och lämnar butiken med ett leende på läpparna.