Fjolltrasket

Jag lever! Alla som har varit oroliga kan pusta ut nu. Jag ska fullfölja att skriva långa utlägg om mitt ”spännande” liv. Medan ni har väntat på den spännade fortsättningen, har jag varit hotellvärdinna och avklarat en klassiker.

Förra veckan på onsdag kom Sofia för att leta bostad i Stockholm. Hennes första kommentar om köket var: Men det ser precis ut som i stugan väldigt kloka ord från min norrländska vän. Det är bara i stugor som skjutskåp fortfarande får leva kvar. Det blev hektiska men underbara dagar. Jag fick bekanta mig med Götgatansbacken med dens fik och affärer. Det dracks milkshake samtidigt som den eviga diskussionen om PC och Mac pågick. Och som vanlig vann ingen, pågrund av för mycket tjurighet från båda hållen. På kvällarna frossades det i glass med chokladsås till tonerna av falsk sång från Idol, blandat med Fredrik Lindströms kloka ord om dialekter. Helgen svischade förbi och på måndag morgonen satt Sofia på ett plan hem till norr.

Måndag och tisdag var som vanligt men på onsdag morgon var det samlig vid Slussen. Det var dags för klassens första klassresa. Resan gick till Finnhamn som är en ö i Stockholm skärgård. Där lektes och arbetades det. Jag äger titeln bäst i Djungeltelegrafen. Leken handlar om att skicka ljud med rörelser till varandra. Dr Albans Stabilt, stabilt som fan fick självklart vara med. Vi jobbade även på ett ekologiskt jordbruk för att få lite mat. Det plockades potatis. Krypande på alla fyra i landet fäller en inbiten stockholmare kommentaren: Jag visste inte att man kunde odla sin egen potatis. Jag fryser till. Skojar hon? Hur kan man inte veta det? Själv är man uppvuxen i ett potatisland. I min ungdom var jag en hård och grym potatishandlare. Köparen var mina föräldrar och de gick på mina valser om hur nyttig och god Kullebo potatisen var. Visst var det sant men jag tror inte att den är värd tredubbelt vad potatisen skulle kosta i affären.

Efter tre roliga dagar i Finnhamn var det bara att packa om väskan för nästa äventyr. Föräldrarna var på plats och blickarna var riktade mot Lidingö. Det var dags att genomlida sista loppet i tjejklassiken. Träningen innan loppet var ungefär lika mycket som de andra loppen. Väldig lite. Jag har inte varit lat, snarar att jag har fått förhinder med träningen. Antingen har jag varit sjuk, det har varit för lite snö eller en vrickade fot(eller stukad, lär mig aldrig skillnaden). En månad innan loppet råkade jag vricka foten och den hade inte blivit bra till starten. Antalet träningspass innan kunde räknas på en hand, var av den sista var för en månad sen. Det blir roligare ju mer utmaning man får var det sista jag tänkte på innan starskottet gick. Efter att ha sprungit backe upp och backe ner i en mil kom jag in i mål trött och lycklig. Nu var allt fixat. Som belöning efter ett år slit fick jag en träningströja där det står en tjejklassiker.