Fjolltrasket

Jaha då var man hemma igen efter en skön vecka hemma i norr. Hemma var allt som vanligt. Snön hade självklart gjort entré och den glittrade stilla i solljust. Snön knarrade under mina fötter när jag klev av planet och den klara luften slog till mig med sin friskhet. Väl framme till det stora gula huset, var allt som det brukar vara. Det var samma mat som puttrade på spisen och den eviga diskussionen om tvätten tog fart. Enligt min kära far kan man blanda en 60 tvätt med en 40 tvätt genom att köra på 50 grader. Medelvärdet är ju 50! Enklar än så är det inte. Jag och mamma har försökt parta tvättvett med honom, något som inte fungerar med en man som är tjurigare än en åsna.

Så fort jag kliver över polcirkeln ökar konsumtionen av ordet jo avsevärt. Då menar jag det norrländska sättet att uttala ordet. Det är lite dovare och o:et ska vara en fin blandning mellan o och å. Ordet användes så mycket att en inflation var nära att anlända. Det hände med det ultimata ordet hoja. Hoja betyder att något är jobbigt. Ordet användes ofta om man lyssnade på någon, för att meddela att man lyssnar och är intresserade av historien. Det är ungefär som Jaha, det menar du inte och hm i södra delen av landet. Hoja blev som ett samlingsord för alla olika typer av ”lyssnarljud”. Med hjälp av tonläget kunde man berätta vad man ansåg historien. Det var väldigt praktiskt. Varför ska man lära sig flera olika kombinationer av ord när ett kort litet ord räcker? Som många kanske insåg fick man skavsår med tiden. För att inte bli ruinerad på öronskavsårsplåster så slussade hoja ut och det lilla enkla jo kom in som det nya ”lyssnarord”.

I helgen var det helgen man inte ska öppna dörren(Andra brukar kalla den för Halloween) fick vi fint besök. Fösta gången det knackade på dörren var jag ensam hemma. Två små pojkar skrek bus eller godis åt mig. Jag såg deras godisformade ögon bakom maskerna var på jag gick och sökte efter godis. Efter ett tag av meningslöst letande gick jag tillbaka och sa: Jag har inget godis men ni kan få russin. Vilken besvikelse det blev! Dystert tackade de för sig och lommade vidare. Det sista besöket var alla hemma. På grund av de förra besökarnas dysterhet tänkte vi inte öppna. Envisare ungar hade jag aldrig träffat på. De stod säkert i 10 min och knackade på dörren. Tillslut brast det för pappa. Han rotade fram några gamla halstabletter som han sedan smugglade ner i de giriga barnens godispåsar. Äntligen tystnad. Dagen efter var det bara att hoppa på planet till Stockholm för nya äventyr.      

Än en gång har det gått över två veckor sen jag skrev sist. Till mitt försvar för min lathet, kan jag bara säga att veckorna verkligen har varit upp och ned för mig. Allt började med att jag insåg att jag inte kunde bo kvar med ljudfascisten Johan och arbetsnarkomanen Nils. Jag tog min kudde under armen och flyttade till min morbror. Han bor i Stockholms utkanter.  Det är 5 km till den närmaste busshållplats och därifrån är det långt bort till tunnelbanan. Det medförde att jag fick en chaufför, under den veckan jag bodde där. Chauffören gick även under namnet Gerd. Hon är min morbrors fru. Efter en vecka av bortskämdhet och lantliv, var det dags att flytta till min nya lägenhet.

Jag och Sofia har hittat en fin trea på Lidingö. Ni läste rätt. Jag har tagit mig från söder om söder till backslickets förlovade land. Här är männens röster mer feminina än min och tjejerna går i skor som fötterna nästan går av i. Lägenheten är nybyggd med trägolv. Jag antar att det är golvet som gör att det alltid luktar bastu, när man öppnar dörren. En trevligare doft än övermogen prinsesstårta som var i mitt förra rum. Min fösta tanke, när jag travade runt i lägenheten var ”jag kommer gå vilse” Efter att ha bott allför länge i alltför små rum, känns en stor trea som ett helt universum. Förmågan att ta mer än tre steg, utan att nudda en vägg känns overkligt. Jag blev nästan hög av förtjusning när jag insåg att garderoberna inte gick att fylla till brädden. Tack IKEA för er forskning och framsteg inom smarta lösningar för förvarning.

Jag får berätta mer om livet på Lidingö en annan dag. Skönhetssömnen väntar på mig.

God natt

Jag lever! Alla som har varit oroliga kan pusta ut nu. Jag ska fullfölja att skriva långa utlägg om mitt ”spännande” liv. Medan ni har väntat på den spännade fortsättningen, har jag varit hotellvärdinna och avklarat en klassiker.

Förra veckan på onsdag kom Sofia för att leta bostad i Stockholm. Hennes första kommentar om köket var: Men det ser precis ut som i stugan väldigt kloka ord från min norrländska vän. Det är bara i stugor som skjutskåp fortfarande får leva kvar. Det blev hektiska men underbara dagar. Jag fick bekanta mig med Götgatansbacken med dens fik och affärer. Det dracks milkshake samtidigt som den eviga diskussionen om PC och Mac pågick. Och som vanlig vann ingen, pågrund av för mycket tjurighet från båda hållen. På kvällarna frossades det i glass med chokladsås till tonerna av falsk sång från Idol, blandat med Fredrik Lindströms kloka ord om dialekter. Helgen svischade förbi och på måndag morgonen satt Sofia på ett plan hem till norr.

Måndag och tisdag var som vanligt men på onsdag morgon var det samlig vid Slussen. Det var dags för klassens första klassresa. Resan gick till Finnhamn som är en ö i Stockholm skärgård. Där lektes och arbetades det. Jag äger titeln bäst i Djungeltelegrafen. Leken handlar om att skicka ljud med rörelser till varandra. Dr Albans Stabilt, stabilt som fan fick självklart vara med. Vi jobbade även på ett ekologiskt jordbruk för att få lite mat. Det plockades potatis. Krypande på alla fyra i landet fäller en inbiten stockholmare kommentaren: Jag visste inte att man kunde odla sin egen potatis. Jag fryser till. Skojar hon? Hur kan man inte veta det? Själv är man uppvuxen i ett potatisland. I min ungdom var jag en hård och grym potatishandlare. Köparen var mina föräldrar och de gick på mina valser om hur nyttig och god Kullebo potatisen var. Visst var det sant men jag tror inte att den är värd tredubbelt vad potatisen skulle kosta i affären.

Efter tre roliga dagar i Finnhamn var det bara att packa om väskan för nästa äventyr. Föräldrarna var på plats och blickarna var riktade mot Lidingö. Det var dags att genomlida sista loppet i tjejklassiken. Träningen innan loppet var ungefär lika mycket som de andra loppen. Väldig lite. Jag har inte varit lat, snarar att jag har fått förhinder med träningen. Antingen har jag varit sjuk, det har varit för lite snö eller en vrickade fot(eller stukad, lär mig aldrig skillnaden). En månad innan loppet råkade jag vricka foten och den hade inte blivit bra till starten. Antalet träningspass innan kunde räknas på en hand, var av den sista var för en månad sen. Det blir roligare ju mer utmaning man får var det sista jag tänkte på innan starskottet gick. Efter att ha sprungit backe upp och backe ner i en mil kom jag in i mål trött och lycklig. Nu var allt fixat. Som belöning efter ett år slit fick jag en träningströja där det står en tjejklassiker.

Tiden går förbi mig medan jag försöker finna livet här i storstaden. Har det verkligen gått en vecka sen sist jag skrev? Jag kan verkligen inte förstå det. Men, men nog tjatat om tidens förmåga att försvinna. Den diskussionen lär jag ändå tröttna på, på hemmet.

Vad har hänt sen sist? Inte mycket men lite små plock från förra veckan kan jag dela med mig. Skolveckan förflöt som vanligt med att försöka undvika onödiga och långvariga diskussioner, utan att lyckas. Däremellan var det ett museumbesök som var väldigt intressant och en visning av en dokumentärfilm om urbefolkningen i Peru. Dokumentären handlade i slutändan om hur en vit man försökte bli hög på naturliga örter. Det gick sådär. I säkert 20 minuter fick man se, i olika vinklar, hur den vita mannen spydde upp allt han hade druckit. Om det är någon som är intresserad finns den på SVT play under en begränsad tid.

På fredag var det en klassfest med tacos. En väldigt trevlig kväll som avslutades på en reaggeklubb. Efter allt för många besök på toaletten tillsammans med insmugglade flaskor, mådde jag som jag förtjänade på lördagen. Det resulterade till att jag inte gjorde fluga förnäm under hela lördagen. Söndagen gick tåget mot Uppsala. Efter några missförstånd och dålig timing var jag bara en halvtimme i den fina studentstaden. Nästa helg hoppas jag att det blir längre för då är det Gärde som hägrar.

På söndags kvällen hörde jag ett väldigt intressant resonemang. Det var min korridorar som tyckte att det var mycket bättre att sova på golvet än i sin loftsäng. Han märkte om han sov i loftsängen gick han senare till sängs. Anledningen var att han tyckte det var jobbigt att gå upp för stegen och därför sköt han upp det. Samma sak var det när han skulle stiga upp. Han snoozade längre bara för att stegen kändes jobbigt. Nu har han alltså sovit på golvet i över ett år bara pågrund ut av en steg. Människan är verkligen ett konstigt släkte.

Idag har det varit en stor dag för mig. Synd bara att det inte är så många som har varit medvetna om det. Inte ens min kära mor kom ihåg den, även om jag hintade ganska mycket för henne. Varför kommer folk ihåg vinjettmusiken till räddningspartullen och inte min dag? Väldigt konstigt. Då är det tur att mormor och farmor finns. De tycker fortfarande att det är viktigt med namnsdagar. Så nu sitter jag och lyssnar på låtar förknippar med min dag och väntar på den obligatoriska trisslotten…….       

Igår var det vimmeldagen. Dagen då alla skulle titta på alla andras utställningar. Oj vad folk hade varit seriösa! Man kunde lära sig tango eller salsa. Om var mer svensk av sig (hatar prova på saker när alla andra står och glor) kunde man sätta sig i ett mörkt rum och titta en film om filmmusik. Där stod jag med min ihop slängda plansch om en konsert med svensk band som 80 % av skolans elever inte visste vilka de var. Men, men nu är det över och nu är det bara kabarén att oroa sig över.

Måndagen gick ut på att läsa på planscher i för små rum där folk trängde sig fram. Trängsel och olika odörer gav mig huvudvärk och efter en snabb middag gick jag och vilade. Jag vaknade tre timmar senare och då var det enda rätt att testa Mats husmorskur. Jag tog en Alvedon och somnade om. Efter totalt 13 timmar sömn var min rygg rätt mör och ögonlocken tunga som bly.

Nog pratat om mina sovtider. Jag vet att det är väldigt spännande men den som spar hon har. Jag och Nils(rumskompis) har under hela helgen och veckan haft ljudparrty! Johan(han som äger lägenheten) är bortrest. Johan sover mer än min mormor. Han sover när jag lämnar hemmet och när han kommer hem på eftermiddagen, tar han en tupplur på någon timme. Det merför att jag har sällan har hög musik i mitt rum. Väggarna är tunna och hans rum är vägg i vägg med mitt. Oj, oj vad jag och Nils har dansat till Christer i p3 i köket. Jag blev alldelens svettig.(Det kan bero på att gasolspisen var på max och dansstegen jag tog, var snare ett försök att inte kroka i det lilla köket.)    

Helgen kom och helgen gick förbi och nu är det söndag igen. Måste bli duktigare att blogga. Här kommer den extremt spännande och nervkittlande berättelsen om min vidunderliga helg!

Allt började med en vild och galen kväll i en trångt och mörkt källera. Den fredagskvällen kommer verkligen gå till historieböckerna. Det var jag, herr tvättmaskin och löshästen torktumlaren. Vilket partydjur tvättmaskinen är! Han mullrar fram skämt efter skämt som får mig att ramla ihop i skrattknip. Om det inte var nog, så står torktumlaren i baren och spanar med sitt cyklopiska öga. Samtidigt som han bjuder på de godaste drinkarna.  Ni hör ju. Kan en fredagskväll bli bättre? Jag tror inte det.

Med ett huvud som väger lite mer än vanligt åker jag och min Morbros fru, Gerd till stan på lördagensmorgon. Det första som vi gör, är det samma som mina föräldrar gör, så fort de lämnar hemmets trygga väggar. Vi tar en fika. Efter fikat går stegen mot ett museum. Väl framme inser vi att nästa guidetur går om 58 minuter. För att fördriva tiden kollar vi på en fotoutställning om Sveriges Nationalparker och jag tvingar in Gerd till en aktionsvisning. Där finns allt man inte visste att man inte behövde. Fula tavlor och groteska stora skulpturer är bara ett smakprov på allt som kunde köpas för allt för stora summor. Museum handlade om ett hus från början av 1900- talet, där ägarinnan har sparat allt i sitt liv. Där finns allt från skägg från hennes man till fint kinesiskt porslin. Varenda ägodel har hon fotat och skrivit om dem. All information har hon sparat i ett uppslagsverk med 75 band. Hela uppslagsverket har hon tryckt upp i övre hundra exemplar som finns utspridda över hela världen. Vi avslutar dagen på en mysig bakgård med god middag.

Efter en sådan vild fredag och lördag har jag tagit en lugn söndag på biblioteket för att läsa in lite inför veckan.  

Oj är det redan torsdag? Var tog den här veckan vägen? Jag misstänker att den råkade hamnade i en bok, dock inte skolböcker. Det hade jag inte tid med,  inte när det finns ett mord att lösa. Det som har hänt mellan sidorna är:    

I måndags var jag på mitt första skolråd. Känslan att vara i en amerikansk sekt var påtaglig under mötet. Det kan bero på att en som pratade bröt på amerikanska och håll ett väldigt amerikanskt tal. Någon klaga på att köket hade sett ut som helvetets bakgård och som tack för henns ”kloka” ord fick hon en applåd som skulle göra Obama avundsjuk. Som tur var det ett kort möte som följdes av ett klassråd. Klassrådet tog tid. Vi kom fram till att en klasskassa skulle införskaffas. Ja det var det som beslutades på 45 min. Länge leve onödiga diskussioner!

Tisdag gick tyst förbi utan att jag hann reagera. Onsdagen hamnade jag på Odenplan för att skaffa ett bibliotekskort. August Strindberg tittade lite bistert på mig när jag råkade låna en till deckare. Vissa blir beroende av kokain medan jag har blivit fastkedjat i deckareträsket. Ett träsk som inte har någon väg ut.

Jag glömde en grej. Vi har fått två nya i klassen. Tjejer så klart. De är ett klockrent exempel på min syn på hur en inbiten Stockholms tjej är. En Louisa med andra ord, fast dessa har en pratkapacitet snäppet värre än henne. Vi får se om de stannar. De har varit på prov i onsdags. Idag skulle den ena fixa med jobbet och då passade den andra på att stanna hemma.

Så det var det. Åter till torsdagen. Idag blev det filmtime, en spansk film med nybakade kokostoppar. För att fira att det är stocken ikväll, åkte jag in till den riktiga stocken för att titta på när Fibes oh Fibes. De skulle spela och ha skivsignering. Jag velade in i det sista och det resulterade till att jag kom 25 minuter försenad. Väl inne i skivbutiken såg jag några män stå vid en liten scen och pratade med varandra. Jag kände inte igen dem men jag misstänkte att det var bandet. Jag gömde mig bland reahyllorna för att undersöka saken. Allt för ofta tittar jag mot scenen. Hjärtat takten ökade kraftigt när jag ser en kille får en skiva signerad av en av mina spaningsobjekt. I glädjen över att få vara i samma affär som ett känt Göteborgs band, köpte jag två cd-skivor och lämnar butiken med ett leende på läpparna.        

Så, då var den första helgen som student i Stockholm avklarad. Jag firade det genom att åka till Uppsala. För att skolan inte ska slita ut sina stackas elever var fredagen ledig. Ledlig och ledig, det skulle bara läsa cirka 80 sidor men jag hade ju hela helgen på sig. Glad i hågen åkte jag tidigt på fredagens morgon till Uppsala för att gå till tandläkaren. Efter ett kort men dyrt besök blir det en lunch med (skit)Kalle. En väldigt trevlig sådan. Därefter kunde jag inte hålla mig. Jag hamnade på Norrlands och sorterade lite papper med Sara.

Jag, Sara och Sussi tog en lugn fredagskväll hemma hos Katarina. Det blev bastu och spionering på de nya grannarna i huset mittemot. Jag kan verkligen rekommendera den billiga fredagsunderhållningen. Man kan få se allt från nervösa kärlekspar till märkliga utbytesstudenter.

I ett tom rum förutom en kontorsstol kom en utbytesstudent in. Han ställde sig framför fönstret och började spegla sig. Helt plötsligt drar han upp sin tröja och dra in magen.  Han stod där länge och helt omedveten(hoppas jag) att fyra tjejer satt sina sellerier i halsen för vad de såg. Vacker kan jag inte påstå att han var men han var väldigt smal. Han lämnade rummet och kom tillbaka igen för att göra exakt samma sak. Proceduren fortsatte några gånger och vi blev så tagna av situationen att kommentarer som ”Ida ser du om jag sitter här” och ”kan du flytta på flaskan så jag kan se bättre” bröt tystnaden.

Lördagen var en stillsam dag fram till kvällen. Då blev det Velvet med el Perro del Mar som spelade. Det blev lite bugg och jag träffade några esare. En bra kväll med andra ord. Planen för söndagen var att åka tidigt för jag hade bara 80 sidor att läsa. Det började bra. Jag lämnade Sara och Sussi vid kvart över ett för att vara säker på att hinna med tvåtåget. Sakta men säkert gick jag mot stationen. I höjd med kyrkogården kom en blixt från en klar himmel. Min börs ligger kvar i Sussis väska! Det var bara att gå tillbaka. Sur och förbannad på mig själv insåg jag att jag kommer missa tåget. Nästa skulle gå om en timme. Väl framme på station kom jag på att jag kan ta Upptåget. Den skulle gå om 8 minuter. Jag sprang in till pressbyrån för att still min hunger. Två minuter kvar innan tåget skulle gå var jag på plast. Framför mig försökte en man öppna tågdörrarna. Till hans och min stora förvåning åkte tåget iväg! Den gick hela två minuter för avgång! Vi tittar förvånat på varandra och sa några väl valda ord. Nästa tåg skulle gå om en halvtimme. Det var bara att vänta. Jag åt min slemmiga macka som smakade värre än SASs påstådda mackor och drack en drickyoghurt som gav mig magont. Efter den hemska måltiden började den eviga "dagen efter tröttheten" att göra sig påmind. Drömmen om en varm säng växte allt starkare men det skulle visa sig att det skulle ta en lång tid innan den drömmen blev sann.

Tåget kom i tid och denhär gången släppte den in mig i värmen. I Stockholm var jag tvungen att fixa nytt SLkort. En klar röst säger:

”Just nu får 690 hjälp”. Jag titta ner på min kölapp som har siffrorna 780. Det var bara att sätta sig och vänta. Efter en oändlig tid för jag hjälp och sen var det bara att hoppa på tunnelbanan. I min dimma av trötthet beslutade jag mig att hoppa av en hållplats innan och ta bussen därifrån.  På så sätt skulle jag slippa gå i en kvart. Det jag inte visste då, var att på söndag gick bussen bara en gång i halvtimmen. Med mitt flyt för dagen hade en buss precis gått och som sällskap hade jag ett fjortispar. Jag började starkt undra varför gud hatade mig. Vad har jag gjort i mitt tidigare liv så jag förtjänar att stå i 20 min och lyssna på skrikiga röster som gång på gång säger
”JAG SKOJAR”

Klockan visade halv 6 när jag slänger mig på sängen och jag vill bara sova i tusen år om det inte var för alla sidor som skulle läsas…..                

Idag träffade jag en ny lärare som vi ska ha på kursen. Han ska till och med följa med på resan. Gilbert Corneliusson står det på hans namnbricka. Om bilder kan säga mer än tusen ord så kan även vissa namn också gör det. Hans är ett sådant. Han var med på min intervju. Bland de första han frågar mig är:

" Är du same?" Jag nekar och han blir lite besviken varpå en vild diskussion om Bror Hjort är en bra konstnär bryter ut. (en lite förklarning: jag är född i Jukkasjärviförsamling och i Jukkasjärvis kyrka finns en alternativ altartavla som Hjort har gjort.) Jag försöker hänga med i diskussionen och samtidigt försöker jag minnas vad min kusin sa om den för 4 år sedan. Det går sådär men som tur är blir det en kort diskussion och intervjun går vidare.

Nog om intervjun och åter till Gilbert. Gilbert kan vissa dagar tas som ett slem och det beror på att hans klädval inte alltid skulle platsa på en catwalk. Första dagen hade han en väldigt stor kortärmad skjorta som gick i regnbågens färger. Materialet glänste fint trots att den var urtvättad. Dagen till ära hade han knäppt upp skjortan ner till naven och för att skydda sin håriga binga hade han ett väldigt modernt nätlinne.

Idag kom han in i klassrummet som ett yrväder och började prata om Ecuador. Han hade med sig en påse med massa saker från landet och han bad oss att sätta våra händer bakom stolarna. Händerna fylldes med en sak från Ecuador som man skulle gissa vad det var för något. Det gick lagret runt och alla fick gissa vad det hade i sina händer. Jag hade ett halsband med en pelikan på. Någon annan hade ett stort frö som såg ut som ett hjärta. Han berätta att marsvin var de första djur som indianerna hade som husdjur och det är fortfarande populärt att äta marsvin. Det betyder att jag kommer äta Glänsis vänner. Känns lite konstigt men man får ta seden dit man kommer.

Gilbert är en väldigt varm person som har svårt att sluta prata när han väl har börjat. Idag var det nära att han pratade över lunchen och ingen hade mage att stoppa honom när han pratade över sista lektionen med en halvtimme. Någon borde ha gjort det för att det slutade att det skulle läsas 50 sidor i en bok. Plus två artiklar och plus ett reportage på några sidor över helgen. Och inte nog med det, efter man hade läst allt skulle man gå in och läsa ännu mer på en hemsida för att få en bredare bild. Precis vid dörröppningen hörde jag Gilbert påminna oss om att man skulle fundera över temat "min kultur".

Nej! Jag hade förträngt det! "Min kultur" inbär att jag ska göra en liten utställning om en dikt, band eller någon kulturellperson som har påverkat mig. Först ska det redovisas inför klassen och sedan ska det vara vimmeldagen då man har möjlighet att lära känna alla andra på skolan. Jag vill verkligen inte! Först tänkte jag ta något ironiskt som Adam Alsing och säga att Big Brother hade förändrat mitt liv. Men jag tror inte att folk hade fattat det och trott på fullaste allvar att jag gillar den groteska mannen. Eller så tar man någon som ingen känner igen som Jokkmokks Jocke. Det hade varit väldigt kul att stå därframme och dra en skröna om hur bra och djup Gulli- Gullan är och beskriv ingående hur hans medverkan i Här har du ditt liv har påverkat mig som person. Jag struntade även i den idén och nu har jag ingen aning vem eller vad jag ska ta. Det får bli morgondagens problem.           

Då var dag två avklarad av detta läsår. Idag var en verkligen lära känna varandra dag. Lära och lära känna varandra, det var snarare rita med grova kritor och försöka förklara vad det förställer. Allt började med att man skulle rita av varandra utan att titta. Därefter skulle man välja ut en bild som liknar ens personlighet. Hur ska man kunna göra det? Det var ögon och öron utanför ansiktet. En såg jag ut som Kalle Anka. Skulle jag välja den och säga: "jag är en självisk människa som bara har byxor på mig, när jag badar." Jag tror inte det. Jag valde "blundade och pekade"taktiken och jag försökte i sista minuten komma på något passade att säga om bilden. Det gick sådär men det är säkert ingen som kommer ihåg vad jag sa. Alla satt och funderade på vad de skulle säga, så de inte skulle framstå i dålig dager. Jag tog en tyst suck av lättnad när den övningen var slut men paniken kom snabbt tillbaka. Jag insåg att jag var tvungen att visa upp mina icke existerande ritkunskaper. Nästa uppgift gick ut på att läraren sa ett påstående och sen skulle man rita vad man tänkte på. Första var att rita sin familj. Förlåt mamma, du råkade få en mustasch (men det var kritans fel.)   Den andra var att rita ett fritidsintresse. Jag ritade två fyrkanter på varandra och hävdade att det var en kamera. Jag ritade dit en blomma framför för att övertyga tveksamma betraktare. Sist skulle man rita sina förväntningar på kursen. Efter extremt fula bilder satt vi i basgrupper och intervjuade varande om våra konstverk. I sann folkskoleanda skulle det redovisas för alla andra och nu skulle basgruppen berätta vad de har lärt sig om varandra. Till råga på allt skulle självklart självporträtt tillsammans med påståendebilderna hängas upp! Så nu finns mina skakiga bilder på väggen och hånar mig för att jag aldrig har lärt mig rita.

När jag stod där uppe och små skämdes över mina bilder kom ett litet ord som ofta kommer upp om man pratar om mig. Ordet var självklart Kiruna. Nästan alltid när någon frågar mig var jag kommer ifrån och svaret blir Kiruna hoppar personen ifråga nästan alltid till och i regel kommer alltid tre följdfrågor:

Hur går det med flytten av stan? (personen har alltid," ni är tokiga där upp. Det går inte att flytta en stad"-leendet) Vad svara man på det? Jag har inte läst en lokaltidning på 6 år och så vitt jag vet, vet ingen hur det ska bli. Man vet inte ens var centrum ska stå, så jag gör som de flest politiker och forskare svara när de inte vet. Jag skjuter upp problemet till framtiden och säger:

"Det handlar om en 30 års period." Utfrågningen går vidare.

Du låter inte som att du kommer därifrån? Vad med du? Tror du på fullaste allvar att jag ljuger för dig?  Och vad svara man på det? Att jag kommer från Mars och råkade bara hamna i Kiruna. Jag tror inte det. Istället säger att jag har lätt att ta upp dialekter och jag har inte bott i Kiruna på väldigt länge.    

Är det inte mörkt där? Kanske. Men mörkret är lika mörkt där som här, fast i Kiruna finns det lite mer snö som ger tröst i bedrövelsen.

Dessa frågor är ändå helt ok. Det är bra att sörlänningar vill veta hur det är i halva Sverige, men med tid blir man lite less. Det finns ett påstående som jag fortfarande efter 6 år på rymmen inte fattar varför jag får höra det, gång på gång.

"Så långt upp har jag aldrig varit." Nähä. Ok, synd/bra för dig. Här har jag två val. Antingen blir jag patriotisk och jag förvandlas till reseledare som berätta hur fantastiskt allt är där upp. Eller så kontrar jag och säger:   "Ok. Men jag har faktiskt varit i Kirsanstad." varpå personen ofta inte fattar kontringen och förhoppningsvis tas något annat ämne upp.         

Då var min tid som frilansare som Steffo Törnquist över. Möjligheten att dra iväg till Lule, Ume eller Sundsvall är nu ett minne blott. Jag har gjort det bästa för att fylla livsnjutaren Steffos skor. Det har inte varit lätt. Medan jag har nöjt mig med pasta con pasta har han vräkt i sig vildand. Medan jag gick vilse bland tetravinerna, sitter han och smuttar på ett glas lyx champagne. Men nu är det sommarjobbet över och jag hade gärna fortsatt om inte pengarna hade sinat. Nu är det tillbaka till att tiga och be om nåder hos CSN.

Sommaren har varit helt fantastisk. Allt började med barnsjukdomar och slutar med en ballongfärd. Däremellan har det varit Orup som har luktat på bättre begagnade behå, simmat i iskallt vatten och en galen bydans som var så yvig att kläder for av och en lampa sprak. Jag har fått ett livsmotto i en trång kö. Där hörde jag de kloka orden:

"Lita aldrig på män i turkost" och det är något som jag ska försöka leva efter.

Nu är den tiden förbi och jag är tillbaka till dålig hållning över läsböckerna. Idag var det första dagen på min nya skola. Jag har fortfarande inte fattat vad jag har gett mig in på men det kanske ger sig. Dagen var väldigt kort med massa information. Att gå på folkhögskola är verkligen som att hamna tillbaka till högstadiet. Det enda skillnaden är att man slipper finnar och folk som står och tjuvröker. Tanken att det är roligt att göra saker tillsammans och helst över klassgränserna är ett slagord för skolan. Varannan vecka ska vi i små grupper göra en Cabaré som ska ha premiär i december och sen ska det självklart sjungas i en kö där hela skolan är med. Det är temadagar med temat "min kultur" som ska påbörjas till veckan. Jag är i chock. Temadag? Vad är det? Min kultur? Vad menas med det? Efter tre år av att "lyssna och göra utan att tänka"- kultur fattar jag inte hur jag ska klara mig. Var är Bo Styf med sin lilla väska och säger att inluppen ska var in då och då och var är alla Hendrikar som ler lite försiktig och försöker än en gång förklara vad en loop är. Menar skolan på fullaste allvar att jag ska sätta mig ner och vara lite kreativ och fundera på vad "min kultur" innebär för mig? Hur ska jag klara mig? Var tog matlådskön och de stora klasserna där man är anonym inför läraren vägen? Nu är vi 12 stycken och vi sitter så att man kan se varandra hela tiden.  Men det är ju sant att jag började här för att få en paus från all betyghets och tentaångest. Det tar säkert lite tid innan man har väckt den vänstra hjärnhalvan så kreativiteten kan börja flöda.               

Jag försökte trösta mig för att de glada dagarna var över, genom att gör som de flesta tjejer gör när livet känns jobbigt, jag åkte till IKEA. 360kr fattigare och istället äger jag en påse med en massa onödiga saker förutom tre matlådor.  Nu är det bara att vänta att morgondagen ska komma . Då blir det en hel dag med att lära känna varandra.  Det kommer bli spännande. .

I april i år stod jag och svettades på stora torget och försökte stanna upp stressade uppsalabor. I mina händer hade jag små vita påsar som jag försökte sälja med mitt leende. Jag köpte en vit påse och 4 månader senare ser jag Coldplay från ovan.

I påsen fanns en lott och lotten gav mig en ballongfärd. Efter en tid jagande av Oskar som håller i ballongfärden fick jag vet idag att det ska gå en ballongfärd och det fanns en plats åt mig. Jag klär på mig vad jag anser vara kläder för en skogspromenad och rusar mot tunnelbanan.

Väl framme på Plantaget i Bromma slår det mig att jag är i Stockholm i slutet av augusti och då är det fortfarande sommar på dessa bredgrader. Jag skrattar åt mitt klädval och jag besluter att jag är Riddans motsats när det handlar om att klä på sig. Han åkte till Sveg med endast jeans och långkalsonger när det är 30 minus. Själv har man jeans och leggings på benen. Ett linne, kofta och skaljacka på ovandelen och självklart har jag lite varmare sockar på mig. Solen skiner och jag svettas. Till mitt försvar kan jag bara säga att det gick väldigt fort från det jag visste att jag skulle få åka tills jag for hemifrån. Det första jag tänkte på när jag hörde ordet skogspromenad är en tidig vinterdag. Det är frost ute och det kommer små vita moln när man andas.

När jag sitter på trappan och väntar på att klockan ska slå rätt försöker jag trösta mig med att det är säkert kallar i det blå. Det jag inte jag visste då var att strålningsvärme, från brännan, effekter på sin omgivning.  Medan jag sitter på trappan studerar jag de andra som har kommit i god tid. Det är ett tjejgäng som är kring 30 och ett äldre par. Alla har koll på alla fast ingen börjar prata med varandra. Det är så typiskt svenskt. Ballongen med förare kommer. Piloten är lite dryg som det flesta piloter. Han tuggar tuggummi och självklart har han det typiska pilotglasögonen. Det blir upprop och sedan åker vi iväg till en liten fotbollsplan. Vi hjälper till att få upp ballongen. Det är mycket som ska göras. Ballongen ska fällas ut och fyllas med varmluft och korgen ska vändas. Efter en halvtimmes jobb är allt klart och det är dags för start.

De första metrarna ovanför marken fattar jag inte vad som händer. Allt blir bara mindre och mindre och jag blir lätt illamående av alla intryck. Illamåendet försvinner ovanför trädtopparna och jag börjar njuta av utsikten. I en hastighet på 30km/h for vi mot Centrum. Drottningholm var under mina fötter medan globen kom allt närmare. Jag knäppte nästan upp två filmrullar när vi svävar mot stadium. Ikväll spelar Coldplay och helt plötslig har jag fått en gratis konsär på vägen och med ett så bra band dessutom. 

Vi försöker landa på en stor fotbollsplan men vi missar den med bara några meter så vi får lyft igen och vi åker mot Lidingö. På vägen finns en fin gräsfläck som blir landningsstället. Med några centimeter missar vi en lyktstolpe och landningen går smärtfritt. Därefter var det bara att plocka in allt igen. Efter all slit med att krympa ihop en ballong som har 50 meter i diameter till en meter lång sträng är vi värde lite fika. Innan fikat lägger de fram gula sittunderlag och vi får ett vinglas. Piloten berättar att luftballongens historia. Han berättar att från början blev man adliga om man överlevde en ballongfärd. Det har vi gjort så det var bara att ställa sig på knä och bli döpt. Han hällde Champagne i mitt hår och sätter lite gräs från platsen vi landade på, i pannan och från den stunden har jag blått blod i mina ådror. Nu vill jag att alla ska tilltalar mig med:

 Atton Maskisinna af Larsberg

Nu när jag är adlig vill jag att alla ska niga när jag kommer in i ett rum och alltid kalla mig för mitt nya namn. Jag ser verkligen framemot alla bröllop som jag ska på nästa år och kanske lyckas jag att fånga Philip.....                       

Nu är det drygt två veckor sen första gången kom med mitt flyttlass till Stockholm. Däremellan har jag varit i Söderhamn och Kiruna. Men det slog mig att jag kanske ska berätta hur mitt tak över huvudet ser ut. Jag delar en tre med två till. Lägenheten är på väg till att bli färdig men den har gått vilse på vägen. I hallen står det två stora plywoodskivor. Där den ena har en stor spegel fastspikad. En fin gammal spegel. Varför väggen bakom inte duger är ett stort mysterium. Längre in i lägenheten står en ståtlig plywoodvägg som har som uppgift att rama in lägenhetsinnehavarens rum.  John som han heter har sagt minns tre gånger att väggen ska målas men inte nu. Vi får se när det händer. Själv tror jag att det inte kommer hända den här tidseran. I köket finns en gasspis något som jag inte tycker om. Visst det är hur bra som helst om man ska flambera men jag har inte kommit så långt i mina kokkunskaper. Köket går i en härlig mintgrön färg med skjutluckor.

Mitt rum är ljust och på väggarna är det små gula stjärnor som försöker vara raka. Något som har misslyckas med  på några ställen. I ett hörn står en 70-talsgul stolpe som verklig uppgift är att hålla upp bokhyllor men nu står den själv och ser allmänt malplacerad ut. På stolpen finns många krokar och håller för hyllor. Förutom det är mitt rum helt perfekt.

De som bor i lägenheten är Johan(han som äger den) och Nils. Nils har jag inte pratat mycket med. Han jobbar mycket och hänger mycket i kyrkan. Han jobbar med järnvägen. Där slutar allt jag vet om honom men han verkar ok. Han är lite svår pratat med men det kanske ändras. John är nästan Nils motsats. Han är nästan alltid hemma och verkar alltid hitta på saker för att få en pratstund. Det här vet jag om Johan:

Jag var fyra år när han åkte runt jorden första gången.  Han är allstå nästan 40 år. Just nu är han sjukskriven från att göra film men han jobbar lite som vaktmästare. Han har hängt mycket i Ryssland och gjort dokumentärfilmer. Förutom att rest ganska mycket är han ljudfascist. Han vill att det ska vara tyst runt om honom.  Han beklagade sig över grannarna höga ljudnivåer. För han har vaknat två gånger av att en pinne hade ramlat och han tycker det är så jobbigt att mannen(han antog det) går på hälarna. I mitt kontrakt står det att snooze inte är tillåtet. Hur jag ska klara mig att inte snoozea är ett mysterium. Jag som är en snoozemästare.

En av de första dagarna jag var här kokade jag pasta. Johan kommer in och undrar om jag kan strunta i min tråkiga pasta och gå ner till den lokala pizzerian. Jag slingrar mig undan om skyller på dålig ekonomi. När han ska gå tittar han in i köket igen och frågar om jag inte kan komma efter min middag och ta några pilsner. Han skulle bjuda. Jag lyckas än en gång slingra mig ur det fantastiska erbjudandet.  Efter han hade han gått började jag fundera. Sa han verkligen pilsner? Pilsner? Jag har i hela mitt liv trott att ordet dog ut med pilsnerfilmerna på 30talet men jag måste ha misstagit mig. Här i den stora hippa staden lever det väldigt fula ordet kvar. Jag ryser i hela kroppen med tanken på att om ett år så kanske jag har börjat använda ordet. Det får inte hända!

Jag har en känsla av att det kanske inte är så många som vet vad en pilsnerfilm är. Det är en 30talets buskisk. Den handlar ofta om Åsanisse och hans dumma kompis som försöker lura länsman(polis) och hans fru tjatar alltid på honom. Mot slutet lyckas han alltid lura länsman och hans fru blir glad och kär igen.       

I onsdags fick jag ett telefonsamtal att min syster hade åkt in till BB. 24 timmar senare sitter jag i ett grönt kök 130 mil norr om Stockholm och väntar med spänning. Telefonen ringer och det är min systers man som berättar att en liten Olivia har kommit till världen. Ett väldigt fint namn. Något som min pappa har svårt att lära sig. Han har fått för sig att hon heter Amalia Har ingen aning var han har fått det ifrån. Det är inget vanligt namn och jag har svårt att tro att han brukar läsa tidningen med samma namn. Men det har säker med åldern att göra. Vi får reda på att min syster och Olivia måste vara två dygn på BB innan de kommer hem.

Medan jag väntar på att det ska gå två dagar gör jag det jag brukar göra hemhemma alltså ingenting. Jag kollar igenom mina gamla kläder. Det är kläder som är minst 4 år gamla och 98 % av dem går inte att ha på sig i möblerade rum. Linnena är så tajta att man får andningsnöd i dem och de slutar alltid precis ovanför naven. Till dessa linnen passar självklart de långa jeansen som börjar i knävecken. Den glipa som uppstår mellan jeansen och linnet är så vacker(INTE). Jag försöker trösta mig själv åt min dåliga smak genom att tänka att jag var dum när jag var ung.

Medan jag går och väntar att dagarna ska gå säger mamma åt mig att jag ska koka rabarbersaft. Något som jag gör och helt plötsligt blev jag huset hemmafru. Det var middag, bullbak och mer saftkok som ska göras. Jag kände mig verkligen som en husmor när jag slängde ihop en muffinssattas medan bulldegen jäste.
 

Två dagar gick fort förbi och äntligen får jag träffa min syster och Olivia. Det blev ett stort dregelkalas över den lilla och imorgon ska jag dit igen innan jag drar vidare mot södern igen.