Fjolltrasket

Då var min tid som frilansare som Steffo Törnquist över. Möjligheten att dra iväg till Lule, Ume eller Sundsvall är nu ett minne blott. Jag har gjort det bästa för att fylla livsnjutaren Steffos skor. Det har inte varit lätt. Medan jag har nöjt mig med pasta con pasta har han vräkt i sig vildand. Medan jag gick vilse bland tetravinerna, sitter han och smuttar på ett glas lyx champagne. Men nu är det sommarjobbet över och jag hade gärna fortsatt om inte pengarna hade sinat. Nu är det tillbaka till att tiga och be om nåder hos CSN.

Sommaren har varit helt fantastisk. Allt började med barnsjukdomar och slutar med en ballongfärd. Däremellan har det varit Orup som har luktat på bättre begagnade behå, simmat i iskallt vatten och en galen bydans som var så yvig att kläder for av och en lampa sprak. Jag har fått ett livsmotto i en trång kö. Där hörde jag de kloka orden:

"Lita aldrig på män i turkost" och det är något som jag ska försöka leva efter.

Nu är den tiden förbi och jag är tillbaka till dålig hållning över läsböckerna. Idag var det första dagen på min nya skola. Jag har fortfarande inte fattat vad jag har gett mig in på men det kanske ger sig. Dagen var väldigt kort med massa information. Att gå på folkhögskola är verkligen som att hamna tillbaka till högstadiet. Det enda skillnaden är att man slipper finnar och folk som står och tjuvröker. Tanken att det är roligt att göra saker tillsammans och helst över klassgränserna är ett slagord för skolan. Varannan vecka ska vi i små grupper göra en Cabaré som ska ha premiär i december och sen ska det självklart sjungas i en kö där hela skolan är med. Det är temadagar med temat "min kultur" som ska påbörjas till veckan. Jag är i chock. Temadag? Vad är det? Min kultur? Vad menas med det? Efter tre år av att "lyssna och göra utan att tänka"- kultur fattar jag inte hur jag ska klara mig. Var är Bo Styf med sin lilla väska och säger att inluppen ska var in då och då och var är alla Hendrikar som ler lite försiktig och försöker än en gång förklara vad en loop är. Menar skolan på fullaste allvar att jag ska sätta mig ner och vara lite kreativ och fundera på vad "min kultur" innebär för mig? Hur ska jag klara mig? Var tog matlådskön och de stora klasserna där man är anonym inför läraren vägen? Nu är vi 12 stycken och vi sitter så att man kan se varandra hela tiden.  Men det är ju sant att jag började här för att få en paus från all betyghets och tentaångest. Det tar säkert lite tid innan man har väckt den vänstra hjärnhalvan så kreativiteten kan börja flöda.               

Jag försökte trösta mig för att de glada dagarna var över, genom att gör som de flesta tjejer gör när livet känns jobbigt, jag åkte till IKEA. 360kr fattigare och istället äger jag en påse med en massa onödiga saker förutom tre matlådor.  Nu är det bara att vänta att morgondagen ska komma . Då blir det en hel dag med att lära känna varandra.  Det kommer bli spännande. .