Fjolltrasket

Jaha då var man hemma igen efter en skön vecka hemma i norr. Hemma var allt som vanligt. Snön hade självklart gjort entré och den glittrade stilla i solljust. Snön knarrade under mina fötter när jag klev av planet och den klara luften slog till mig med sin friskhet. Väl framme till det stora gula huset, var allt som det brukar vara. Det var samma mat som puttrade på spisen och den eviga diskussionen om tvätten tog fart. Enligt min kära far kan man blanda en 60 tvätt med en 40 tvätt genom att köra på 50 grader. Medelvärdet är ju 50! Enklar än så är det inte. Jag och mamma har försökt parta tvättvett med honom, något som inte fungerar med en man som är tjurigare än en åsna.

Så fort jag kliver över polcirkeln ökar konsumtionen av ordet jo avsevärt. Då menar jag det norrländska sättet att uttala ordet. Det är lite dovare och o:et ska vara en fin blandning mellan o och å. Ordet användes så mycket att en inflation var nära att anlända. Det hände med det ultimata ordet hoja. Hoja betyder att något är jobbigt. Ordet användes ofta om man lyssnade på någon, för att meddela att man lyssnar och är intresserade av historien. Det är ungefär som Jaha, det menar du inte och hm i södra delen av landet. Hoja blev som ett samlingsord för alla olika typer av ”lyssnarljud”. Med hjälp av tonläget kunde man berätta vad man ansåg historien. Det var väldigt praktiskt. Varför ska man lära sig flera olika kombinationer av ord när ett kort litet ord räcker? Som många kanske insåg fick man skavsår med tiden. För att inte bli ruinerad på öronskavsårsplåster så slussade hoja ut och det lilla enkla jo kom in som det nya ”lyssnarord”.

I helgen var det helgen man inte ska öppna dörren(Andra brukar kalla den för Halloween) fick vi fint besök. Fösta gången det knackade på dörren var jag ensam hemma. Två små pojkar skrek bus eller godis åt mig. Jag såg deras godisformade ögon bakom maskerna var på jag gick och sökte efter godis. Efter ett tag av meningslöst letande gick jag tillbaka och sa: Jag har inget godis men ni kan få russin. Vilken besvikelse det blev! Dystert tackade de för sig och lommade vidare. Det sista besöket var alla hemma. På grund av de förra besökarnas dysterhet tänkte vi inte öppna. Envisare ungar hade jag aldrig träffat på. De stod säkert i 10 min och knackade på dörren. Tillslut brast det för pappa. Han rotade fram några gamla halstabletter som han sedan smugglade ner i de giriga barnens godispåsar. Äntligen tystnad. Dagen efter var det bara att hoppa på planet till Stockholm för nya äventyr.